Var uppe vid mitt hus förut. Allting känns bara så fel och avlägset på något sätt. Som om att jag inte hör hemma där längre. Sista gången jag var i det huset var hemskt. Vidrigt. Ofattbart. Konstigt och helt jävla fel helt enkelt. Där hände det underbara saker. Där växte jag upp. Där byggde jag snöggubbar. Där lekte jag häst på berget. Där satt jag under min våningsäng och skrev dikter.
Där tog en stor del av mitt liv slut. Där dog en del av den jag var. Jag var fortfarande barnet. Ändå fick jag aldrig mer leka häst på berget eller göra en snögubbe där igen. 

Även fast vi bara stod utanför huset som var det så främmade. Jag vill inte att det ska vara så. Jag försöker att tänka på de fina minnena. Men hur ska jag kunna göra det när det hemskaste i mitt liv hände där? Jag vill bara att folk ska förstå de. Jag vill att mina nära ska förstå min känsla. Men det är det ingen som gör. Hur mycket ni än försöker. Det är jag så ledsen över. Jag är så rädd. Rädd att glömma. Rädd att vara för lycklig. Det kan ju låta jävligt skumt. Det känns inte som om att det är tillåtet att vara lycklig utan dig. Förlåt.

XOXO, Emma.