Fan. Nu kommer det smygande igen. Panik. Ångest. Hat. Alla dom där känslorna som jag tränger undan från min hjärna och lägger undan någonstans långt bak. Ibland rotar jag bland tankarna, råkar trampa snett och plötsligt så svämmar det över. Fan.

För första gången sedan det hände så undrar jag en massa saker, samtidigt som jag känner mig hur hemsk som helst som inte minns. Jag minns dagen då det hände. Eller nej det gör jag inte alls. Jag minns när mamma berättade vad som hade hänt. Jag minns första gången jag var hos farmor och fick berättat för mig vad som egentligen hade hänt. Jag minns första gången jag var i stallet. Jag minns när jag fick ett kort med alla i klassens namn på. Ett kort som var format som ett får var det. Jag minns begravningen. Där emellan är det bara tomt. Svart. Blanka papper. Ska det vara så?

Saken är den att jag så hemskt gärna vill minnas. Jag vill så gärna komma ihåg hur det kändes. Jag vill bearbeta det så. Men det funkar inte om man inte ens kommer ihåg vad man gjorde, tänkte eller sa. Jag önskar att jag skrivit en dagbok. Eller att någon kunde sätta sig ner och berätta för mig hur jag var och betede mig. Men jag vågar samtidigt inte det.

Men det som jag minns allra starkast är såklart det som var tuffast. Det som jag redan nämnt. Det starkaste minnet är dagen då det hände. Jag minns varenda liten detalj. Jag vaknade. Låg med huvudet mot den gula väggen i mitt rum. Det var ljust ute. Jag kollade upp mot klockan. Tjugo i nio. Varför har inte mamma väckt mig för? Jag började ju för tio minuter sen. Mamma försover sig aldrig?
Jag gick upp. Öppnade dörren till mitt rum. Ser mamma sitta framför tv:n och gråter. Hon sitter längst ut på soffan och händer sig om när hon hör mig. Varför gråter hon för? Panik. Rädsla. Fullkomlig rädsla. Hon ställer sig upp. Jag frågar vad som hänt. Hon säger det tre hemskaste orden som någonsin klingat i mina öron.
Hon kramar mig. Jag bara står där. Stel som en pinne. Försöker ta in det hon precis har sagt. Och vet ni vad? Jag har fortfarande inte riktigt gjort det.
Jag lägger mig i soffan. Gråter tyst. Stirrar ner i golvet. Totte kommer hem och kramar mig. Sen är det bara svart. Sedan minns jag inget mer.

Förlåt. Jag vet inte varför jag berättar det här på min blogg. Det är första gången jag någonsin skriver om det. Första gången jag tänker på det och minns så starkt. Och vet ni? Det känns okej. Det känns skönt. Tack bloggen. I love u.

Angela - Ted Gärdestad

XOXO, Emma.

Jag ligger i min säng, lyssnar på musik och känner hur ögonlocken bara blir tyngre och tyngre. Idag insåg jag att jag saknar att skriva. Jag saknar verkligen det. Sitta och analysera varenda litet ord och få till den rätta rubriken (som jag fortfarande suger på..) och den där lilla extra knorren på slutet.
Jag vill att min hjärna ska få arbeta lite andra grejer än hästar, hästar och.. Hästar.

Det spelar ingen roll vad. Kanske ska jag börjar plugga igen? Försöka skaffa ett jobb på någon av mina praktikplatser? Eller varför inte skriva en bok? Alla de där tre sakerna är stuff som jag vill ha prickat av på min livslista innan jag dör. Man kanske ska ta tag i det där snart? Inte vet jag. Det ändå jag vet är att jag är less på att den enda gången jag använder min hjärna och mitt skrivsätt är nu, när jag bloggar. Och vilken jävla utmaning det är liksom. Not.

Nu börjar falla tillbaka lite på den här paniken över mitt liv. Faktiskt. För jag tänker hela tiden att jag inte vet vad jag vill. Men nu när jag läser vad jag själv skriver så verkar det ju faktiskt rätt självklart?! Hahah, jag orkar inte med mig själv. En sak har jag dock lärt mig om mig själv. Jag älskar att skriva. Jag älskar att uttrycka mig i ord. Jag har, och kommer alltid att vara bättre på att uttrycka mina känslor genom att skriva. Prata är liksom inte riktigt min grej. Men skriva - det är jag fanimej grym på!

Like A G6 - Far East Movement, The Cataracs, Dev.

XOXO, Emma.

XOXO, En Emma som ler, skrattar och nästan gråter en skvätt.

I think I like you. A lot. Eller very much. Eller nåt. Det är ju faktiskt ganska coolt. Men why so far away. Det är liksom så onödigt långt bort. Dock en wonderful feeling. Visst är min blandning av svenska och engelska rätt najs?Det får mig att låta lite mer cool och oberörd. Men man undrar ju vem fan jag försöker lura?!
Thank you for att du gillar mig för den I am bby boo! :) ♥



This Love - Maroon 5

XOXO, Emma.

Bra dag. Trots de verkare det som om det numera är en standard att få ett damputbrott någon gång under dagen. Och att bli idiotförklarad minst tre gånger på en dag. Men jag har typ redan vant mig.. Jag bryr mig ungefär ingenting egentligen, men det är så onödigt och irriterande.

Faktiskt bara kört en idag. Manstone's och Pleading fick bara gå på bandet för banan var lite för hård för hans omtåliga ben. Eller jag fick för mig det i alla fall. Ingen häst man chansar med. Bob gick fort med Gliden och Cirkeln. Fin :) Sen körde Nathalie och Emelie mina tjejer. Var klar strax innan fyra och skjutsade Matilda till frissan. I'm such a good friend! Hahah, sen brummade jag hem och storstädade min bil. Grymt!

Imorgon är det fredag mina vänner. Betyder inte så jättemycket. Leka ett tag med Matilda#1. På fredag blir det lek med Matilda#2. Luktar det utgång också?!

Party Up - DMX (fråga inte, haha!)

XOXO, Emma.

Hahah! Jag och Emily körde alltid Uno i skolan istället för att gå på engelskalektionen. Man lärde sig mer genom att snacka med alla snubbar från Estland eller Spanien. Typ.

Eenie Meenie - Sean Kingstone, Justin Bieber

XOXO, Emma.

Klara klockan tre idag. Det har typ aldrig någonsin hänt på en vardag. Dessutom körde/red vi sex hästar. Mycket skönt :) Fast Mikaela var också hemma idag, därför gick allting så himla snabbt. Jag kände att så tidigt kan man inte åka hem, så jag mötte upp mamma i Bro så brummade vi till Stinsen och handlade vinterskor. Det blev ett par sådana där ganska praktiska, men ändå helt okej snygga. Perfekt. Dock inte gratis. Dom ska hålla tills jag avlider. Fast dom som känner mig vet ju att nästa vinter kommer jag förmodligen hata dom, haha!

Nu är det spotify, facebook och frusna fötter. Som vanligt alltså.

Undan för Pundarn - Maskinen

XOXO, Emma.

Jag i ett nötskal. På riktigt. Sista natten i Usa. Men skitsamma. Nu är det snart sovdax. Sovmorgon hur länge jag vill imorgon. Jobbar man sju dagar i veckan är man fanimej värd det. Gonatt.

XOXO, Emma.

Mycket värd dag. Har hunnit med mycket. Fixade stallet innan vi åkte till Carlberg med Luffsan och Angel som från och med nu ska bo där. Det tog typ hundra år att åka dit, rakt ut i skogen runt Enköping.. Men till slut kom vi fram, kollade runt lite och käkade lunch där.

Brummade hemåt, hämtade Matte i skolan och drog hem. Tog in tottisarna och sen började jag, Klara och Nathalie gasa. Vi körde två var - duktiga flickor! Bara Gliden som fick promenera på bandet. Galet bra. Var dock klara ganska sent så vi böt bara täcken på dom. Åkte mot Bålsta vid halv sex och hämtade upp Matilda på vägen.

Vi strosade lite i centrum, jag käkade lasagne och så satt vi där och snackade ett bra tag. Sen blev det låtsasplayan i 16 minuter innan jag skjutsade hem bruden igen. Galen dimma så det kändes som om de tog år och dar att komma hem. Men nu är jag hemma, nyduschad och känner mig allmänt fräsch. Fresh!

XOXO, Emma.

Förlåt. Jag vill inte skrämma någon med mina tankar. Men ibland så osar det bara upp. Jag skäms så mycket. Jag hatar mig själv. Tänker jag på dig varje dag? Jag vet inte. Jag minns inte. Det är hemskt. Fy fan vad hemskt. Men jag är ju en sådan där person som förtränger. Jag är grymt bra på det. Men är det meningen att jag ska göra det? Vet inte. Orkar fortfarande inte ta tag i mina känslor.  Efter sju år. Eller är det sju år sedan mitt liv gick i spillror? Gud. Jag vet inte. Jag kommer inte ens ihåg det. När jag någonsin bli återställd? Förmodligen aldrig.
Jag har ju lärt mig att leva med känslorna. Det är borde vara förbjudet. Men jag verkar ha accepterat det. Av någon konstig jävla anledning. Jag vet inte hur jag annars ska bete mig.

Det händer hemska saker i folks liv varje dag. Man missar bussen. Man får sparken. Man får en allvarlig sjukdom. Man mister någon man älskar. Det händer alla. Så varför ska det vara så jävla synd om mig för? Jag är inte ensam. Men ibland känner jag mig som världens ensamaste lilla flicka i den stora stygga världen utan trygghet. Jag faller, men det är ingen som fångar mig. Det finns folk som inget annat vill än att hjälpa. Det är jag evigt tacksam för, och jag älskar er för att ni bryr er om mig. Verkligen. Men jag har klarat det här själv sedan jag var tolv år. Varför skulle jag då inte fortsätta med de. Be stong Emma. Jag vet ju att jag kan. Eller? Det är efter alla dessa år fortfarande grymt jobbigt att prata om det här. Det är tufft att se foton. Bara någonnågon säger det där magiska ordet "pappa" till mig så blir jag tårögd. Men ibland är det oundvikligt att inte höra.

Ändå kan jag inte låta bli att le. Le för det vi hade tillsammans. Le för att du gav mig liv och styrkan att fortsätta. Du uppfostrade mig till den jag är idag och det är jag så stolt över. Du gjorde mig till en bra människa som älskar livet. Varför gjorde inte du det? Vad som än händer så är du min idol, min hjälte. Du kommer alltid vara min älskade pappa. Och jag älskar dig av hela mitt hjärta. ♥


Jag älskar den här bilden. Bara för att det är du och jag :')

XOXO, Emma.

Det här har varit en grym dag. Jag har varit grymt effektiv, även fast jag bara körde tre. Men alla de äldre kollades av Jenny så jag har sprungit fram och tillbaka med hästar idag. Men alla fick gå ut både före och efter hon kollat dom förutom två stycken som kom in sist. Galet bra! De jag körde va fina också, bara Sune som är lite ömisfotad eftersom han går med en tåsko på en fram.

Jag var klar redan vid fyra, brummade hemåt med Nettan och David. Vi chillade i mitt rum, lekte med Rabbe, stod i garaget i hundra år, åt bulle (jag åt dock bullar) och åt middag på pizzerian i Bro. Ytterst bra kväll! Så jävla värt att bara hänga, inte göra något speciellt. Skönt. Borde göras oftare. Ska göras oftare.

Nu har jag dock legat här ett litet tag och dunkar lite musik. Ikväll kör Mikaela World på Vallen. KÖÖÖR!

XOXO, Emma.