Fan. Nu kommer det smygande igen. Panik. Ångest. Hat. Alla dom där känslorna som jag tränger undan från min hjärna och lägger undan någonstans långt bak. Ibland rotar jag bland tankarna, råkar trampa snett och plötsligt så svämmar det över. Fan.

För första gången sedan det hände så undrar jag en massa saker, samtidigt som jag känner mig hur hemsk som helst som inte minns. Jag minns dagen då det hände. Eller nej det gör jag inte alls. Jag minns när mamma berättade vad som hade hänt. Jag minns första gången jag var hos farmor och fick berättat för mig vad som egentligen hade hänt. Jag minns första gången jag var i stallet. Jag minns när jag fick ett kort med alla i klassens namn på. Ett kort som var format som ett får var det. Jag minns begravningen. Där emellan är det bara tomt. Svart. Blanka papper. Ska det vara så?

Saken är den att jag så hemskt gärna vill minnas. Jag vill så gärna komma ihåg hur det kändes. Jag vill bearbeta det så. Men det funkar inte om man inte ens kommer ihåg vad man gjorde, tänkte eller sa. Jag önskar att jag skrivit en dagbok. Eller att någon kunde sätta sig ner och berätta för mig hur jag var och betede mig. Men jag vågar samtidigt inte det.

Men det som jag minns allra starkast är såklart det som var tuffast. Det som jag redan nämnt. Det starkaste minnet är dagen då det hände. Jag minns varenda liten detalj. Jag vaknade. Låg med huvudet mot den gula väggen i mitt rum. Det var ljust ute. Jag kollade upp mot klockan. Tjugo i nio. Varför har inte mamma väckt mig för? Jag började ju för tio minuter sen. Mamma försover sig aldrig?
Jag gick upp. Öppnade dörren till mitt rum. Ser mamma sitta framför tv:n och gråter. Hon sitter längst ut på soffan och händer sig om när hon hör mig. Varför gråter hon för? Panik. Rädsla. Fullkomlig rädsla. Hon ställer sig upp. Jag frågar vad som hänt. Hon säger det tre hemskaste orden som någonsin klingat i mina öron.
Hon kramar mig. Jag bara står där. Stel som en pinne. Försöker ta in det hon precis har sagt. Och vet ni vad? Jag har fortfarande inte riktigt gjort det.
Jag lägger mig i soffan. Gråter tyst. Stirrar ner i golvet. Totte kommer hem och kramar mig. Sen är det bara svart. Sedan minns jag inget mer.

Förlåt. Jag vet inte varför jag berättar det här på min blogg. Det är första gången jag någonsin skriver om det. Första gången jag tänker på det och minns så starkt. Och vet ni? Det känns okej. Det känns skönt. Tack bloggen. I love u.

Angela - Ted Gärdestad

XOXO, Emma.