Det sägs att det är våra drömmar och visioner som får oss att vilja leva livet. Man vill nå speciella mål i livet innan man dör. Det vill nog de flesta människor tror jag, även fast man inte riktigt alltid vet vart man är på väg. Jag är så förbannat rädd att något ska gå snett på vägen. Jag nöjer mig med det vardagliga och enkla i stället för att testa den lite guppiga och spännande vägen. Det är egentligen inte med mening jag gör så.

Jag vill inte vara en vanliga människa. Jag vill inte åka hem från jobbet, äta och lägga mig i sängen varenda dag. Brukar ibland fundera över varför jag inte försöka leva ut mitt liv lite mer. Vad har jag annars här att göra? Jag lägger ned alldeles för mycket tid på att lyssna på andras tankar och åsikter om mitt liv. Det liv som jag ska bestämma över. Jag måste lära mig att stänga av ibland. Bara göra det jag känner för.

Allting är för uträknat. För svenskt. För enkelt. Alldeles för enkelt för att jag ska ta livet på allvar. Det är bara jag som kan ändra på min livssituation. Jag jobbar på det. Men det är inte lätt att lämna det som alltid varit min rädding. Platser och människor som bokstavligen räddat livet på mig. Som fått mig att komma upp ur det mörka hålet jag en gång landade i. Hur ska jag klara mig alldeles själv?

Vem ska jag tro på - September

XOXO, Emma.