Det är inte lätt när det är svårt. Jag ska vara helt jävla ärlig i min egna blogg. Jag mår inte speciellt bra. Den senaste gången jag kände mig så här var nog.. Ah. När pappsen försvann. Ärligt talat. Livet som jag för några månader sedan älskade mer än något annat känns bara grått, trist och sämst.
Jag har nog aldrig haft en depression och jag vet inte hur det känns. Men det jag vet är att jag är trött hela tiden. Jag ser allting negavtivt (ja, mer negativt än vanligt). Jag blir jättelätt arg och tar ibland ut det på hästarna, som egentligen inte gjort något fel. Har inte lust till någongting och när jag är klar på jobbet vill jag bara åka hem, ligga i min säng och stänga in mig.

Det känns inte så normalt. Det känns som jag måste göra en radikal förändring i mitt liv för jag orkar inte leva så här varje dag. Jag gör verkligen inte det. Sen kommer det självklart små ljusglimtar. Jag går inte runt och bölar hela dagarna. Men ibland känns det som om jag skulle vilja det. Som i fredags när jag körde lopp. Jag brukar få värsta kicken av det. Men nej. Det var inte ens roligt att köra min egna häst i lopp. Jag var inte ett dugg nervös innan. Vart har alla positiva känslor och tankar tagit vägen?

Jag vet inte hur jag ska klara mig när Melander är borta. Vem ska jag prata med på dagarna? Jag får snart panik på det här. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vet inte om jag klarar det och för första gången på länge känner jag mig totalt nedbruten och svag.

Taking Chances - Céline Dion

XOXO, Emma.