hej palmen

Efter så lång tid så har jag äntligen kommit på det. Alldeles själv. Duktig idiot. Typ. Det var jag som förstörde allting. Jag som betede mig som ett psykfall. Ändå stod du ut med mig så himla länge. Beundrandsvärt. Jag skulle så hemskt gärna vilja be om ursäkt. Jag mådde liksom inge bra och jag lät mina känslor väla ut hejvilt. Men vem lyssnar liksom. Inte du i alla fall. Inte på nåt. Inte på nåt som kommer från min mun i alla fall. I mina drömmar är allting så underbart. I verkligheten är det precis tvärt om.



XOXO, Emma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0