Jag hatar verkligen det här. Mitt liv. Mitt underbara liv som plötsligt blev så tråkigt och livlöst. Efter skolan tog slut så tog också mina mål i livet slut. Jag känner bara; vad har jag nu att leva efter? Ingenting? Dom där hästarna som står där i sina boxar och skiter eller går i sina hagar och rullar sig lera. Vilket liv är det att leva efter? Vad vet jag.

Herregud. Jag bryter ihop lite varje dag när jag sitter i bilen påväg hem från stallet. Jag är så rädd för att bli vuxen. Jag är inte redo för det tror jag. Inte redo för att ta det stora stegen. Som att flytta till mitt hus. Alla pratar om det, men det är ingen som funderar över om jag vill bo där över huvud taget? Jag är så rädd. Hur ska jag kunna leva där en gång till? Hur ska jag kunna starta upp ett nytt liv i det huset? Hur ska jag kunna leva där utan att tänka dom där hemska tankarna som jag är bäst på att stöta bort? Jag vågar inte.

"Du ser trött ut", får jag höra hela tiden. Det är precis vad jag är också. Trött på att tänka dom här tankarna. För dom gnager i mitt huvud hela tiden. Trött på att vara ledsen. För det blir jag på det här.

Jag är förvirrad och känner mig som en tamfågel som släpps ut från sin bur, stanna i den trygga buren eller leva livet i den stora världen? Fy fan vilken dålig liknelse. Men det viktigaste är väl att jag förstår. Jag känner mig ensam, ensam som aldrig förr. Som om att alla har lämnat mig alldeles ensam för att klara mig själv. Grejen är ju att jag inte är ett dugg ensam. Tvärtom är det jag som stöter bort alla i min närhet och vill vara för mig själv. Sen när jag väl är det, så blir jag ledsen. Patetiskt egentligen.

Jag har aldrig känt mig såhär förvirrad. Så förvirrad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Då skiter jag bara i allt och glider med i mitt "vanliga" liv. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet inte om det är jag som stressar mig själv med livets vägval. Men plötsligt kändes det bara som om att mitt liv var slut och att jag var tvungen att göra allting på en gång. Då händer det nada i stället från min sida.
Jag känner mig förvirrad, rädd, ensam, trött, störd och allmänt patetisk. En tjej som tänker lite för mycket helt enkelt.

Gud vad jag svamlar. Jag är så otroligt korkad ibland. Svamlar om onödiga saker. Jag älskar ju hästarna mer än något annat. Jag älskar att vara på Ålsta med min andra familj. Jag älskar att ha det där lilla ansvaret. Så vad i helvete är då mitt problem?!

XOXO, en förvirrad Emma.