När jag har lite att göra (d.v.s. ingenting) så brukar jag läsa gamla inlägg på min blogg. Det är faktiskt skoj, för man minns så mycket då. Jag hittade något mindre skoj, men ack så vackert som jag skrev i november förra året om The Climb:

Förlåt mina vänner. Men den här låten är så vacker att man bara vill gråta. Den förklara liksom allt. Precis allt. Den får mig bara att vilja leva mitt liv mer och mer. Det är för dig jag lever min älskade. Jag ska bevisa att livet är värt att leva. När allting är slut ska jag berätta för dig hur underbart vackert allting var. Trots motgångar. Trots sorg. Kämpa är det ord jag har lärt mig så mycket om.
Synd att du aldrig förstod vad det betyde. Hemskt att du inte försökte för min skull.
Därför kämpar jag för dig istället.

Ah. Det är nog det mest sanna, rena och äkta jag någonsin skrivit. Herregud. Vem har lärt mig att uttrycka mig i ord på det sättet?

XOXO, Emma.